Morfar Nisse, mormor Anette, morbror Peter och Jocke

Fler ggr är jag nära på att ringa till Pierre, men varje gång håller jag tillbaka. En gång ringde jag istället till Jocke, vilket var bättre. Det värsta var då att jag gjorde så Jocke blev sömnlös pga tankar. Men det kändes skönt att få prata med Jocke och veta att han finns där.

Anledningen till att jag inte ringer Pierre är för att jag ändå inte får något svar av honom. Vi har inte pratat med varandra på snart sex månader. I sex månader har alltså Pierre fullständigt struntat i Neo, men det är inte mycket jag kan göra åt saken. Det är svårt för mig däremot! Neo lider inte av det, men jag kan bara inte förstå hur man kan förneka en sån underbar unge som Neo är.

Jag är i alla fall lycklig att jag har pappa, Peter och Jocke som bryr sig om honom och som finns där för honom. Dem finns där på ett sätt dem egentligen inte ska behöva, men dem är underbara allihop som gör det utan att bli tillbedda om det! Inte många andra som skulle ha ställt upp på samma sätt som dem gör. Dem är mina stora hjältar allihop! Dem ställer upp och hämtar Neo på dagis, passar honom, leker med honom och grejar.

Neo har de manliga förebilder han behöver i form av morfar Nisse, morbror Peter och Jocke. Självklart ställer mamma/mormor Anette upp lika mycket, men hon och jag är de kvinnliga förebilder Neo behöver här i livet. Han har så mycket kärlek runt sig min älskade lilla fis vilket gör mig otroligt lycklig och tacksam! <3