Tankar

Jag hatar verkligen att bli lämnad åt mina tankar! Varför blir det så här? Varför gör jag si, varför gör jag så? Är jag en dålig mamma åt Neo? Varför, varför, varför, bara en jävla massa varför! Jag avskyr verkligen att lämnas ensam med mina tankar! Har jag Neo med mig så hinner jag sällan bli lämnad åt mina tankar, och glad är jag för det!

På något sätt känns det som om att jag är en dålig mamma när jag funderar över om jag är det. Klart att man tvivlar, men det känns som om jag misslyckats bara för att hans pappa inte bryr sig ett dugg om honom. Jag har verkligen fått en underbar son som inte är blyg för fem ören, som alltid har skrattet nära och som är ett riktigt busfrö som har lika mycket energi som skulle räcka till en hel arme. Han är det bästa som finns och jag älskar honom villkorslöst! Behöver jag tröst så behöver jag bara titta på Neo, behöver han tröst så finns jag alltid där.

Jag får inte riktigt ut några utav mina tankar, bara för att det snurrar runt, runt i skallen på mig. Jag får inte tag i en enda tanke. Det värsta av allt är att inte ens musik hjälper eller en bok, och sen kan ingen hjälpa mig förutom jag själv. Allt har varit ett enda stort kaos på senaste och jag vill bara att det ska ta slut! Jag vill sluta älta i det, men jag kan inte! Hur svårt ska det egentligen vara?!