Min förlossning

På torsdags morgonen vaknade jag kl 8 av en massa värkar, men inte så kraftiga. Så jag gjorde mig i ordning och vid kl 10 kom mamma och då åkte vi ner till Försäkringskassan och fixade med en massa papper.
Sen åkte jag vidare till Torsbergsskolan och mötte upp Frida. När hon va klar där så bar det av mot Fridas mamma, Carina. Väl där så åt dem och mina värkar blev kraftigare och kraftigare, men jag försökte bita ihop för jag hade ju inte tid att åka in den dagen.
Efter dem ätit så satte vi oss och pratade en massa och till slut så frågade Carina mig om det va värkar jag hade när jag satt och skruvade mig så hemskt och hon hade rätt. Efter en stund lyckades Carina och Frida övertala mig att ringa till förlossningen uppe i Hudik.
Frida skjutsade mig till Söderhamn, där mamma väntade. Då va klockan ca 13 och då hade jag värkar med tre minuters mellanrum.

Värkarna kom tätare på vägen upp till Hudik och dem blev starkare. När vi väl va uppe på sjukhuset så kollade dem hur starka mina värkar va och hur öppen jag va. Mina värkar låg på runt 30- 40 och jag va öppen 2 cm.
Vid kl 17 fick jag mat och det satt då inte fel! Jag va nå fruktansvärt hungrig! Då hade jag varit där i över 1.5 timmar utan att nånting mer hade hänt.

Vid kl 19 stod jag inte ut med värkarna nå mer och bad då att få nånting mot det. Då föreslog dem Tensen, vilket är fyra plattor som man sätter runt området man har ont på och som ger elstötar. Ni kan läsa om det HÄR. Så där sprang jag omkring med fyra trådar som hängde och gav mig själv elstötar, haha! Men den hjälpte iaf ända till kl 00. Då hade jag så ont så då bestämde jag mig för att ta ryggmärgsbedövning. Den satt då jäkligt fint den! Jag blev lite yr utav den, men gud!! Den tog bort alla smärtor HELT. Den kan jag rekommendera till alla, haha.

Vid kl 02, fredag "morgon", så släppte ryggmärgsbedövningen och dra på trissor vilka värkar jag fick då! Då trodde jag nästan att jag skulle avlida! Min barnmorska som jag hade gav mig en påfyllning av ryggmärgsbedövning, men den hjälpte då inte ett enda dugg. Tur att lustgas finns! Då satte hon på mig CTG:n igen och kollade hur starka mina värkar va. Samt att hon kände hur öppen jag va. Då låg mina värkar på ca 100 och jag va öppen 8 cm. Då satte hon dropp på mig.
Droppet skulle göra så jag öppnade mig helt, men när det gått tre timmar och jag höll emot en massa krystvärkar så kollade hon igen hur öppen jag va. Då va jag fortfarande bara öppen 8 cm och man måste va 10 cm öppen innan man får krysta. Då tyckte hon synd om mig samt att hon upptäckte att jag inte skulle öppna mig mer så då fick hon hålla upp så jag fick krysta.
Det va då som hon märkte att han kom med näsan först, vilket innebär att han kommer med huvudet på tvären. Men iaf då.. Efter en massa krystar och spyor av lustgasen så orkade jag till slut inte krysta. Mamma stod bredvid och grät för hon kände att jag inte hade någon ork till att krysta.

Till slut sa mamma till mig (detta kommer jag inte ihåg pga lustgasen): Men lilla gumman. Man ser ju huvudet.
Då hade jag tydligen lutat mig framåt och tittat, sett elektroderna som satt på honom och sagt: Nu jävlar ska han ut! Sen va han ute på tre krystvärkar. Då va klockan 05.39.

När han väl va ute så blev jag panikslagen då jag såg att han hade navelsträngen två varv runt halsen, han andades inte och han va alldeles jätte kall. Det krävdes att tre personer stod och blåste honom i ansiktet i drygt en minut innan han drog sitt första andetag. Den minuten kändes som en hel evighet!! Jag låg bara och frågade varför han inte andades.
När jag hörde honom dra sitt andetag kom alla tårar. Inte förrän då frågade jag vad det va för kön. När dem sa att det va en pojk så grät jag ännu mer!

Fem minuter efter förlossningen ringde jag pappa och sa: Du har blivit morfar åt en pojk. Sen klarade jag inte av att säga nå mer för tårarna rann så hemskt.

Dem hade visat mamma moderkakan som va grön eftersom den va förgiftat då han hade försökt komma ut sen i måndags egentligen, men i och med att han låg som han gjorde så klarade han inte av att trycka på riktigt så han hade fastnat i mitt bäckenben, så han hade bajsat i moderkakan. Jag är glad att dem inte visade mig den!!
Det fanns även en svulst på navelsträngen som hade hindrat honom från att få näring, vilket gjorde att han överlevde i magen har jag fått förklarat för mig.

Det första jag sa till mamma när allt hade lugnat ner sig va att jag behövde socker och därmed skickade jag iväg henne att köpa en cola, haha. Då passade hon på att ringa Malin och Frida som jag hade lovat att hon skulle ringa så fort han va ute och berätta allt.

Jag är så glad att jag hade mamma med mig och inte någon annan! Bättre stöd hade jag inte kunnat haft i den där stunden! Sen hade jag en helt underbar barnmorska som verkligen peppade mig när jag inte orkade. Tack vare Monica så hade även mamma ork att se mig helt orkeslös.

Men i dagens nu läge så mår både jag och Neo alldeles utmärkt och jag är glad att jag har de vänner jag har och den familj jag har!!


Detta har jag försökt skrivit under hela dagen, men Neo har vaknat varje gång jag har skrivit. Men han har varit underbar hela dagen :) Han har jollrat, tittat och lett hela dagen :)

Nej nu ska jag lägga mig och sova för nu är jag helt slut! God natt och hoppas ni inte blir avskräckta för en förlossning är mysig på sitt vis och jag skulle lätt kunna göra om det redan idag :)