Begravning

I fredags var det begravning för älskade farfar. Det var en jätte fin och lugn, men tung, begravning. Tårarna rann från det att orgeln startade och slutade inte rinna förrän dess att jag och Peter satt i bilen på väg till fikat.

Däremot vet jag dem som inte ens hade mage att hälsa på Marianne, farfars fru. Det tycker jag är fruktansvärt om man är bjuden av henne på begravningen! Det handlar inte om att stå varandra nära eller nånting, utan det handlar om vett och etikett och artighet enligt mig. Man kan väl åtminstone hälsa! Det är ändå hon som varit med farfar i över 30 år. Det är hon som tagit hand om farfar när han varit dålig.

Marianne har varit mer som en farmor för mig under alla år än vad min farmor var. Min farmor bodde för det mesta långt bort och flyttade runt en massa. Marianne har sällan missat en födelsedag eller jul i mitt liv, vilket min riktiga farmor gjorde. Hon missade en massa under min uppväxt. Jag är faktiskt hemskt glad att jag har Marianne så pass nära och även om farfar är borta så är inte hon det. Jag kommer åka dit de gånger jag har tid och självklart kommer Neo få följa med.




Farfar, Marianne, pappa och Neo sommaren förra året. Älskar att jag har kort på Neo och farfar tillsammans! Det betyder oerhört mycket <3 Vila i frid min älskade farfar! Du är saknad och älskad!

- Posted using BlogPress from my iPhone