För någon dag sen så funderade jag samtidigt som jag stod och diskade och ännu en gång kom jag fram till att jag inte kommer kunna ha ett "normalt" förhållande. Fast man ska aldrig säga aldrig, men jag är på tok för van att vara ensam. Visserligen vill jag inte vara ensam längre, men vad har jag för val när jag inte träffar någon jag trivs med eller mår bra med? Då är jag hellre ensam ärligt talat.
Jag tror inte att jag är så himla lätt att leva med heller då jag oftast har kraftiga humörsvängningar och att jag ibland förväntar mig att karln ska veta vad jag vill utan att jag säger nånting. Jag vet själv att jag är svår att leva och det är svårt att förklara varför. Dem som känner mig vet varför ;p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar