I mitt huvud

Utåt visar jag en fasad där jag är lycklig och mår jätte bra, men om sanningen ska fram så är det en enda stor röra i mitt huvud. Alla dessa funderingar gör mig så förvirrad och matt och ändå kan jag inte sluta fundera en enda sekund. Inget av detta har med Neo att göra om ni tror det, utan en massa annat. En sak jag funderat mycket på den senaste tiden är kärleken. Det enda jag kommer fram till är att kärleken är ett helvete. Aldrig går det som man själv vill och jag faller alltid för fel killar. Förstår inte varför, men så är det. Men nu har jag lagt ner den där skiten och orkar inte bry mig längre. Den kommer när den kommer, om den gör det det vill säga.
Det många inte vet om är hur deprimerad jag va under hela graviditeten och det är nånting som kommer efter nu känner jag. Jag har fortfarande inte tagit mig ur deprissionen helt, men jag är på god väg. Känns dumt att jag mår så här när det samtidigt är min lyckligaste stund i livet, men graviditeten va så fruktansvärt jobbig för mig. Jag hade ingen annan att ringa förutom mamma när jag kände de första gånger han hickade, de första sparkarna eller någon som bara tog mig på magen med värme och kärlek. Visst, jag är glad att jag gjorde det val jag gjorde och att jag gjorde det ensam, men skulle samma sak hända en gång till så skulle det utan tvekan bli abort för jag tänker inte gå igenom det ensam en enda gång till. Nu får det vänta med nästa barn tills jag har en karl, för fler barn ska jag minsann ha!

Det här har jag hållt på och skrivit sen innan kl 12 idag, men Neo har vägrat sovit och jag har inte fått suttit en enda sekund i princip. Nu har jag iaf fått i mig lite mat och blivit klar med all disk och ändå är jag på världens sämsta humör! Idag så suger ALLT!!

Hoppas Hanna kommer ikväll så jag kan få prata av mig lite med henne och hon vet hur man gör mig glad.