Det är mycket som hänt, mycket som får mig att må dåligt. Min älskade mormor gick bort när vi hade lite av en släktträff. Min älskade, underbara och vackra mormor ♥ Hon fick en hjärninfarkt på lördagkväll och tisdagen efter gick hon bort. Jag saknar henne otroligt mycket och jag vill bara att hon ska komma tillbaka, att det bara var ett dåligt skämt. Men det är bara att inse att det faktiskt har hänt.
Sex veckor efter mormors bortgång gick min gammelfaster Ingrid bort och henne var det begravning för igår. Usch nu tycker jag det får vara nog med begravningar och att folk ska gå bort!!
Jag har även tappat rösten för någon vecka sen. Nu kan inte läkarna säga att jag ska till en talpedagog längre heller eftersom det inte blir bättre om jag är tyst. Däremot verkar luften på jobbet göra rösten sämre. Läkarna säger att det är stämbandskatarr och att det bara är att vänta ut.
Många tror att det inte gör nånting att förlora rösten. Jo det gör visst något! Jag som oftast är pratglad och framåt, drar jag mer och mer undan bara för att slippa prata då det känns som om de flesta hånar mig. Jag klarar inte av att höra några fler kommentarer om hur jag låter. På jobbet sitter jag tyst och gör andra sysslor än sitter i telefonen bara för att spara på rösten. Hemma pratar jag så lite som möjligt och den enda jag pratar med i telefonen är mamma i princip. Karln är alldeles chockad att jag faktiskt kan vara tyst.
Många kvällar har jag gråtit pga rösten och allt som hänt den senaste tiden. Jag orkar inte längre hålla tillbaka allt. Jag vill bara att allt ska bli bra igen!
